Smärtsam dans med tårar och glädje kan ses i Dödsdansen och Tarantella.
Dödsdansen visar hur liten människan är, att människan fåfängt fortsätter med sitt liv men då döden träder in har människan ingen makt. Denna dans gestaltades ofta av benrangelsmannen som antingen dansade eller spelade musik och där av dansens namn. Dock kan Dödsdansen även anspela till de dödas dans. När de första dödsdanserna uppstod är inte klart men de kan ha utvecklats från predikanternas förmaningstal om människans promiskuösa, omdömeslösa leverne. Dansen spelade stor roll under medeltiden då länder plågades av epidemier och krig. Dödsdansen som de dödas dans utfördes ofta på kyrkogårdar och användes i kommunikationen mellan de döda och de efterlevande. Genom att deltagarna var livliga och högljudda, dansade hysteriskt och spelade musik så skulle man förhindra att de döda återvände till de levandes värld.
Tarantella är en medeltida dans som härstammar från Italien. Dess syfte var till en början att befria kroppen från tarantelspindels gift men den utvecklades och blev under 1400-talet en folkdans. Under åren har dansen kommit att bli en tradition, framför allt vid italienska festivaler, och den kännetecknas av att man i par dansar i ett snabbt tempo som hela tiden ökar. Mer information på Oslo Operaball.
De verkliga traditionerna i kristendomens dans hörde till martyr- och helgondagarna. Människans dödsdag var förr hennes sanna födelsedag och därmed en glädjens dag. En dödsdag var en jubeldag och det firades att den döde fått tillträde till himlen och himlens dans. Således dansar även de efterlevande och då på och kring gravarna och utav glädje. Man dansade för de döda både före och efter begravningen. Likvakan hämtar sin tradition från dansen på martyrgravarna och skulle vara en glad fest för att jaga demonerna på dörren och för att glädja den avlidne. Dans på kyrkogårdar och gravar kom senare att hjälpa mot sjukdomar och rädda människan från nöd. Ända fram på 1700-talet dansas det i Norden på gravar och kyrkogårdar och på vissa ställen äger det fortsatt rum.
Dock var det inte de kristna som var först med dödsdans. Dansen har i alla traditioner och kulturer alltid varit av vikt för att hylla livet, mota sjukdomar och hylla döda. Platon skriver om dans på begravningar och tanken att de döda dansar fanns redan under antiken. Judarnas begravningsrit med dans finns omnämnd redan 500 f Kr.
